Jag tänker på dig, Johanna, när magnolian blommar i minneslunden. Där du begravdes för några år sen, och den stod i full blom. Hur du lämnade oss för tidigt, och hur vi precis börjat lära känna varandra. Jag tänker på allt du berättade, om allt som hade hänt dig och hur dåligt du hade mått. Hur allting som tycktes ha fallit på plats till slut gick om intet, och det inte gick längre. Jag saknar dig ibland när jag tänker på hur vi träffades några gånger, hur vi bodde bara några kvarter från varandra. Gick på guidad visning på muséet, åkte bussen tillbaka till den gemensamma hållplatsen mitt emellan oss. Pratade om högt och lågt. Tog en promenad med din vackra hund. Jag tänker på henne ibland också. På hur hon vägrade åka buss trots att hon bodde i stan. På när hon luktade på något i gräset och inte kunde sluta nysa och vi aldrig förstod varför. På hur hon stannade med mig när du sprang hem och hämtade något, och hon var helt lugn trots att vi träffades för första gången. Vad hände med henne när du dog?

När vi fikade vid den nyinvigda lekplatsen och barnen hördes runt omkring oss. Visste du då? När du hittade vattenläckan i din lägenhet som inte täcktes av några försäkringar. Visste du då? Den där gången när du lånade våran dusch för att slippa cykla över hela stan till dina föräldrar och ändå bli helsvettig på vägen tillbaka. Visste du då? Att ditt liv snart skulle ta slut?

Jag tänker på dig, Johanna, när magnolian blommar i minneslunden. Där du begravdes för några år sen, och den stod i full blom. Jag hoppas du fann den frid du behövde där du är nu.