Lyssnar på Stil i P1 om Billie Holiday i glappande hörlurar, snurrar och böjer på sladden om vartannat, och tänker på en gammal favoritlåt. Nynnar med i huvudet när jag går hem från parken, solen i ansiktet och en småkylig vind som får kjolen att fladdra.

Ser årets första fjäril, den flyger runt en ännu inte blommande fjärilsbuske och landar en kort sekund på min blå kjol. Sen flyger den vidare längs planteringen och förbi en kvinna som ryggar tillbaka och slänger ut med armen som om det vore en fluga. Den klarar sig dock, tack och lov. Årets första fjäril!

Går på min promenad varje dag. Nästan varje dag. Några ytterst få dagar har jag inte klarat av att ta mig ut. Efter examination. Efter födelsedag. Efter att vi kommit hem från ”semestern”. Annars är det för det mesta dagens höjdpunkt, den där promenaden. Att få lite luft i lungorna, även om det är stadsluft, att få lite sol eller vind som värmer eller kyler ner kinderna. Vissa dagar är det det enda som är bra tills Eric kommer innanför dörren på eftermiddagen.

Medicinerar. Överväger att prata med läkaren om att höja dosen något. Det hjälper, men skolan tar så mycket på psyket att jag inte vet om jag klarar av att gå klart hela kursen. Bara två veckor kvar. Två intensiva veckor.

Stickar, virkar, pärlar, skapar. Låter händerna arbeta, arbeta, arbeta.

Låtar som fastnar på hjärnan, får inte ut dem. ”Are you going to Scarborough fair? Parsley Sage Rosemary and Thyme….” Ett evigt nynnande hela dagen. Kanske är det den spännande melodin? ”I have emotional motion sickness, somebody roll the windows down. There are no words in the English language I could scream to drown you out” Definitivt melodin. Alltid melodin som fastnar först. Sen orden. Sen kommer stämmorna.

Pausar allt handarbete och låter hjärnan vila. Eller låter den jobba med något annat?

Jag blir alltid så sugen på att rita och måla när våren kommer. Som att något drar i mig att ta mig ut och att ta med något att skissa med, något att skissa på. Akvareller med utomhus? Absolut. Lite pennor? Ja! Ett skissblock? Varför inte?!

Min medicin tog nästan helt slut. De sista dagarna medan jag väntade på förnyelse av recept åt jag halva dosen för att dryga ut tabletterna. Hellre lägre dos än ingen dos. Mådde piss, såklart. Blev trött, mådde sämre och fick förhöjd ångest. Och så en halvtimme efter att jag tagit sista dosen jag hade kvar så kom det ett sms – recept förnyat! Tacka gudarna för det.

Så trött på alla sociala medier. Så trött på min telefon. Saknar att bara vara ute och gå, vara i naturen och kanske läsa lite mer igen. Allra helst utomhus. När slutade jag vara en person som alltid hade en bok med mig i väskan? Kanske när bussresan bara var 10 minuter och alltid fullsmockad så jag inte hann läsa något? Ja, så var det nog när jag tänker efter. Och när jag mådde som sämst också. Jag får bättra på den vanan igen.

Rensar i tidningar som stått i källaren i över ett år. River ut sidor, bläddrar bläddrar bläddrar. Ett evigt bläddrande är det, och även om högen som rensas ut växer så tar de aldrig slut. Jag vet ju att jag gärna sparar magasin, men det känns inte rimligt längre. Gamla Elle-tidningar från 2013? Någon annan kan få dem att klippa och klistra med. Eller läsa, för den delen. Jag river ändå mest i reklamen, för det är den som fångar mitt intresse mest. Rent visuellt i alla fall. Några gånger fastnar jag i texten och tappar fokus på när Eric spelar Skyrim på datorn framför mig.

Vi letar ost. Eric har laddat ner en modd (mod?) som låter upp 202 olika ostar att hitta runt om i Skyrim. Varför? För att the Daedric Prince of Madness älskar ost och verkligen, verkligen vill att vi ska hitta alla som finns. Så att vi kan få ett pris av honom. Men också för att… han är guden av vansinne? Kanske? Men lite kul och spännande är det. Åh, ost! Nej, attans, den hade vi redan. Och lyckan när det kommer upp att den var ny!

Har kjol på mig varje dag. Bara ben under. Eller bara och bara, jag har alltid cykelbyxor under, men de går ju bara till ovanför knäna. Och kjolen går till anklarna ungefär. Men barbent alla dagar i veckan. Bestämde mig för att det var vår nu och att då ska det banne mig bara gå. Och än har jag inte frusit så värst mycket. Man kan ju anpassa resten av klädseln.

Fick feber. Eller feber? Förhöjd temperatur. På gränsen till feber. Måndagen innehåller ett test för att se om det är ni-vet-vad, eller om det är något annat. Hoppas på något annat, såklart. Det finns ju faktiskt vanliga förkylningar också, och mina övriga symptom finns men är milda. Vi får se, helt enkelt.

Skolan är slut och det är… så skönt? Jag är helt slut och samtidigt så uppe i varv på samma gång. Så lättad över att få en paus igen. Orkar inte riktigt vara igång sådär hela och halva dagar med fullt fokus utan längre pauser.

Somnar med Eric en fredag vid halv tio och vaknar med honom vid sex på morgonen på lördagen. Sen sitter vi uppe till halv tolv på kvällen och har en tung och trött söndag. Aldrig en rimlig tid att vakna eller somna på, tydligen. Men väldigt fint att vakna klockan sex en lördag och se solen lysa upp rummet mer och mer och höra fåglarna kvittra, kurra och skräna utanför. Eller i motsatt ordning egentligen, först Fiskmåsarna, sen Ringduvorna och sist småfåglarna.