Vi var i Falkenberg förra veckan, för att passa huset och för att komma ifrån stan lite. Win-win liksom. Jag tog med mig kameran, ett dåligt laddat batteri och ingen laddare. Men jag kände redan på måndagen att jag ville spara solnedgångarna varje dag och blogga dem. Så varje kväll sprang jag ut när solnedgången var som vackrast, ibland barfota ibland i sockar aldrig i skor, för att knäppa av ett par bilder innan jag sprang in igen.
Måndagen var antagligen den mest magiska på hela veckan. Oj, vad jag var glad över att få se den. Vände mig om i fåtöljen om och om igen och var ute och fotade flera gånger. Den här vyn var allra mest magisk. Och jag vet inte hur många gånger jag och Eric sa till varandra att det var otroligt fint att äntligen få se lite solnedgångar igen. Att man ser så mycket av himlen här. Att det är det vi saknar kanske allra mest.
Tisdag, och jag hoppade ut på altanen för att ta en bild och insåg att jag hade otroligt dåligt batteri kvar i kameran. Bara en plupp!? Då fick jag skynda mig och fortsätta skynda mig om jag ville kunna ta en bild varje dag. Den här blev det den dagen. Vackert, tycker jag. En fin solnedgång efter en fin utomhus-dag.
Onsdag, en varmare dag, och vi åkte faktiskt och köpte glass på SIA för att kunna njuta av resten av veckan. Men solnedgången. Den här typen av solnedgång, med slöjmoln, är det finaste jag vet. Med alla färger, lätta små lager, nästan randigt. Och faktum är att jag sprang ut i bara en lång skjorta för att ta den här bilden, och kände mig lite extra knäpp, haha.
Torsdag, en sån där magisk dag tidigt på våren när man kan sitta utomhus i solen i flera timmar. Ingen vind, bara sol och värme. Åh, som jag njöt den förmiddagen! Men solnedgången var det heller inget fel på. I Malmö är det här en fin solnedgång från våra fönster (för vi ser knappt någon alls), även om den i jämförelse med de andra den här veckan kanske känns lite småtråkig, hehe. Och faktum är att jag fick pausa mitt i maten för att springa ut och ta den här bilden. Vi satt nämligen och åt i uterummet den här enda kvällen. Åh, våren!
Fredagen blev två snabba bilder där jag hoppade högt och blev jätterädd när katten helt plötsligt kom springandes runt hörnet och jamade högt. Han ville in (trots att han nyss gått ut på andra sidan huset), och hoppade verkligen fram. Jamade och jamade och jamade och jag utbrast ”Nämen! Hej Tusse!” varpå han jamade ännu högre och jag sa till honom att han visst kunde gå in, för dörren var öppen. Herregud… Den katten är knäpp men den finaste jag vet. Och solnedgången var också otrolig!
På lördagen kom svärföräldrarna hem igen, och jag hade egentligen inte tänkt ta en bild på solnedgången den sista kvällen vi var hemma. Men så… Ja, ni ser ju!? Herrejävlar, så fint det var! Så jag sprang ut mitt i maten igen för att ta bilder innan den försvann. Åh, det var så vackert. Det ordet, hur många gånger har jag skrivit det i inlägget?? Men det var verkligen det – vackert.
Och det var en vecka av solnedgångar i Falkenberg. Jag saknar möjligheten att se solen gå ner varje kväll mer än något annat med Falkenberg. Det är ändå något särskilt för mig att bo på västkusten och att ha utsikt mot väster. För visst, Malmö är också västkusten, men det finns inte samma möjlighet att se hela himlen såhär om man bor i en lägenhet här. Eller såklart, bor man i Västra Hamnen eller på Ribersborg med utsikt mot havet så går det nog finfint, men det är ju inte där jag bor. Och jag saknar verkligen himlen. Det känns som att man kommer närmre naturen oavsett var man bor, om man bara kan se mer av himlen.
Lämna ett svar