Eller Mitt år av vila och avkoppling, som den direktöversatta titeln blir från engelska. Boken av Ottessa Moshfegh, alltså. Som är årets första utlästa bok! Planen i år är att försöka logga varje bok här på bloggen också, förutom på Goodreads, så att jag har allt samlat på två ställen. Årets läsmål är, precis som förra året, att ha läst 36 böcker innan året är slut. Tre i månaden, alltså. Och här är första boken ut!

Boken handlar om en icke namngiven ung kvinna, som verkar ha allt i livet – skönhet, pengar (efter ett arv) och en lägenhet på Manhattan. Men något får henne att i stället för att fortsätta jobba på galleriet där hon fått jobb, sova bort ett helt år med hjälp av diverse läkemedel. Såhär står det t.ex. på baksidan:

Jag hade oerhört svårt att ta till mig den här boken. Jag sparade den medvetet för att läsa som årets första bok, och jag vet inte riktigt, men jag kanske ångrar det lite nu i efterhand. Den lämnade nämligen inte det där suget att läsa något mer efter sig. Snarare tvärt om, som att suget helt försvann.

Det är inte det att det är en dålig bok, egentligen. Jag ville sällan lägga ner den när jag väl läste, men jag ville liksom inte plocka upp den igen när jag väl lagt ner den? Hade väldigt svårt att komma in i den ordentligt, och kände inte riktigt att den gav mig direkt någonting heller.

Det är väldigt mycket beskrivningar av den här sorten, vad som händer i hennes liv, men ingenting känns på djupet. Jag blir liksom inte intresserad av huvudkaraktären. Kanske snarare att hennes bästa (enda) vän Reva skulle kunna vara en mer intressant huvudkaraktär, men det känns också som att det finns hundratals böcker om den typen av stereotyp kvinna, så kanske inte ändå.

Någonstans är den också vagt förutsägbar. Inte så att man förutser exakt vad som ska hända, men hur den slutar kändes redan tidigt som ett rimligt slut för mig. Samtidigt är det mycket som inte är förutsägbart alls, som hur huvudkaraktären faktiskt känner sig efter sitt år av ”vila och avkoppling” eller om hon ens ska ta sig igenom ett helt år i praktiken.

Jag tror att jag kan ha svårt att ta till mig den här boken av tre anledningar. Den första är att när den utspelar sig var jag 6-7 år gammal. Jag har helt enkelt ingen koppling till Manhattan år 2000/2001.
Den andra är att den känns så oerhört amerikansk. Och det lockar mig väldigt sällan i böcker rent generellt. Tror att jag får för mycket amerikansk input från övrig media jag konsumerar, helt enkelt. Vill inte åt den alls i böcker.
Den tredje är att jag tror att omslaget gör mig lite förvirrad, för innan jag lånade den var jag övertygad om att den handlade om ett betydligt tidigare årtal än 2000. Därför tänker jag att mina förväntningar på boken var fel och därför känns den sämre än den kanske är egentligen.

Till syvende och sist, så gav jag den här boken 3/5 på Goodreads. Språkligt gillar jag den egentligen, men innehållet i övrigt tilltalar mig inte. Jag kan se varför andra tycker om den, men för mig kändes den allra mest ”meh”.

Har ni läst den? Vad tyckte ni?

Ps. Om ni missat det, kanske för att det mystiskt nog inte kommit upp på Bloglovin, så ligger veckans spellista uppe på bloggen sen några dagar tillbaka! Ds.