Lyssnar på Språket i P1, hörlurar i öronen. Rycker till när telefonen ringer, något nummer från Uganda. Känner ingen i Uganda, låter telefonen ringa. Podden startar igen, fattar inte riktigt vad jag lyssnar på. Orkar inte riktigt fokusera.

Stress varje gång jag tittar på att göra-listan. Varför skjuter jag alltid upp allting till sista stund? Det är aldrig värt det. Hinner aldrig klart, får göra saker halvdant och stressa hela vägen fram till slutet. Har hört att det går att träna på det där, men vem lyckas ens med att ändra hela sin personlighet?

Överföringen mellan mobilen och datorn är löjligt långsam. Löjligt. Det är därför jag skjuter upp detta varje jävla gång. Fast det är värt det i längden. Men vem kommer ens titta på alla dessa bilder igen? Knappt ens jag. Fast jag blev överlycklig i veckan när vi hittade några hundra gig bilder från tonåren. Satt i flera timmar och scrollade. Kanske är det så jag känner om de här bilderna om några år? Antagligen inte. De här bilderna är tomma, ensamma, på objekt. De flesta från tonåren är på människor, vänner, subjekt. Skillnad på nu och då.

I mitt läkarintyg för sjukskrivningen står det ”Social Fobi”. Tyngre ord än jag hade väntat mig. Social ångest hade känts bättre på något sätt, men det kanske inte räcker. Sjukskriven blev jag i alla fall. En kort period. Sen får man se vad som händer, vad det blir av allt. Skulle börjat gå om en kurs nu i januari, men det händer inte. Ska på några möten i januari, får se vad de leder till. Kanske inget, kanske nya idéer, kanske något mitt emellan.

Kolan blev perfekt i år. Inte bränd, lagom seg, smakar bra. Ovanligt, ändå. Brukar alltid råka koka för kort tid eller för lång tid eller bränna lite i bottnen för att temperaturen är för hög. Eller en kombination, som stenhård och bränd, som den blev något år. Perfekt kola, som den som mamma brukade göra. Inslagen i klippta bitar bakplåtspapper.

Julen blir märklig i år, hur man än vrider och vänder på det. Eric fick ont i halsen och tog ett test – negativt. Tack och lov. Vem träffar man i jul? Allt är lite isigt och halt, minst sagt. Kanske ingen, kanske några, men absolut inte alla. Och det bästa av allt – kramar – det kan man glömma. Tur jag har Eric ändå. Honom får jag krama hur mycket jag vill.

Spelar Citadels. I köket, i vardagsrummet. Ibland flera omgångar i rad. Någon enstaka gång har jag tur och hinner tänka, och vinner. Men mest förlorar jag, eller är löjligt nära en vinst trots förlusten. Är en dålig förlorare och en ännu sämre vinnare. Tar emot att erkänna, men oj vad det är sant.

Jag har kommit på att om jag börjar göra stuvningen till makaronerna precis när jag lagt i dem i det kokande vattnet, så är allt klart precis samtidigt och blir extra gott. Svårare om man steker köttbullar till brevid, men det går. Allra smidigast om man bara ska värma matlåda till de stuvade makaronerna.

Stickar 20 varv på tröjan och drar upp allt igen. Börjar om med ny idé samtidigt som jag försöker följa mönstret på ett ungefär. Så gott som exakt. Och än så länge ser det bättre ut. Men vi får se. Jag har aldrig stickat och gillat det innan, fram tills sockorna. Nu går det sakta men säkert framåt. Och är roligt. Ännu bättre om jag får ut en skön, varm tröja av det i slutändan.

Allt går i perioder. Läste fem böcker på ett par veckor, sen började jag skapa igen. Snart är det väl läsningen som tar tid igen, eller så hittar jag något nytt att skapa på. Alltid perioder. Nästan maniskt skapande, sen nästan maniskt läsande. Psykologen gissar på hypomani. Ett till fancy ord för att beskriva hur jag mår. Ska på ”djupare bedömning” i januari, sen får vi se. Ångesten är ju ett faktum i alla fall. Depressionen också. Och tydligen den sociala fobin. Och också alla mina egna ”tänk om”-scenarier där jag undrar vad som hade hänt om jag sökt hjälp för flera år sen i stället. Alltid ”tänk om”.

Går till bibblan, pratar med Kajsa i telefonen. Sminket och svetten blandas mellan huden och telefonen. Äckligt. För varmt för att vara kallt, för kallt för att vara varmt. Hur klär man sig ens för den här typen av vinter? Ingen vet, alla svettas eller fryser. Eller kan de faktiskt det där med lager? Jag lärde mig aldrig. Det kanske får bli ett av nästa års nyårslöften.