För ett par veckor sen mötte jag upp Kajsa i Lund, för vi skulle äntligen få träffa nykomlingen i kompisgänget! Mirre, som hade beräknat datum i slutet av juli födde över en vecka för tidigt (skönt med tanke på graviditeten), och vi fick snabbt planera in en dag som passade för oss allihop. Såklart med corona och alltihop i åtanke, ni vet. Som man gör.

Tänk att han finns! Och att för ett år sen var Kajsa också nybliven mamma. Nog för att jag ibland blir lite trött på allt evigt barn-prat. Men jag älskar ju såklart dessa små personer lika mycket som jag älskar deras föräldrar. Så värdefulla människor hela bunten.

Kajsa fick första tjing på att hålla, för jag är egentligen ganska livrädd för såhär små barn. De som inte är stabila i nacken alltså. Men efter ungefär en timme i sovrummet under tiden renovering pågick i vardagsrummet, kom vi ut och önskade grattis även till Charlie. Så stor grej att bli förälder liksom? Framförallt mitt i en renovering som borde tagit ett par veckor, men som dragit ut på tiden till flera månader.

Tack Kajsa för att du tog några bilder på mig också. <3 Och jag ser så lugn ut här, men inombords kände jag mig något panikslagen. Han är så fin, men jag är så otroligt ovan vid såhär små barn. Känns som att man nästan inte kan hålla rätt? Fast man gör det ganska instinktivt, såklart. Men ja, så rädd. Och fascinerad.

Och när jag tittar på de här bilderna på oss och en bebis så slås jag alltid av att vi ser så små ut. Som ens föräldrar gör på bilder när man själv är liten. Det gör mig alltid lika glad när jag får ha kvar såna här minnen. Vardagen, både det stora och det lilla, liksom. Tänk att titta tillbaka på detta om 25 år när vi är över 50 och barnen är i våran nuvarande ålder? Det känns ju faktiskt rätt absurt, när jag tänker på det. Och på hur fort det ändå går.

Och så på något sätt mitt i renovering och som nybliven pappa så hade Charlie hunnit baka?! En supergod Silviakaka, och så satt vi där i soffan i ett par timmar och bara pratade. Om högt och lågt och såklart mycket om nytillskottet. Om namn, bland annat, för då hade han fortfarande inget.

Sen var det dags för alla att åka hem, och vi lämnade den nya lilla familjen i Lund. Och jag är så tacksam för att jag får vara en del av detta lilla gäng. Vi har hängt ihop mer eller mindre sen gymnasiet, trots långa perioder utan kontakt i vissa fall. Så glad för mina vänner!

Och ikväll är vi faktiskt där igen. Eller jag och Eric ska till Lund för att äta middag, och Eric ska få träffa lilla Henri för första gången. För han har fått sitt namn nu, och jag tycker det känns alldeles rätt. Henri. Välkommen till gänget! <3