När ni läser det här, eller åtminstone när det publiceras, sitter jag på mitt första möte hos Unga Vuxna här i Malmö. Jag vet ännu inte hur det har gått, hur det har känts eller vad jag kan få för hjälp, men jag sitter åtminstone där och ber om den. För nu har jag äntligen vågat söka hjälp på riktigt, och hoppas på att få reda ut varför jag mår som jag mår. Få lite hjälp på traven med vad som är lite oklart men antagligen någon form av depression åtminstone. Vad vet jag, jag är inte expert direkt, men att jag mår skit är det ju trots allt ingen tvekan om.

För ett par veckor sen kände jag att nu får det fan vara nog, och gick in för att kolla upp numret till Unga Vuxna-mottagningen eftersom jag sist jag försökte söka hjälp för mitt mående blev ombedd att söka mig dit först (jag är alltså inom deras åldersgrupp). Jag hamnade på hemsidan eller om det var inlogget för mina vårdsidor kanske, för att jag såg att man kan skriva! Man behöver inte ringa! Jag slapp alltså sitta i flera timmar och nojja över att prata i telefon, och kunde skriva en sorts egenremiss-liknande grej där jag förklarade situationen och skulle få svar inom några dagar. Så i ren affekt och bara lättnad över att inte behöva ringa svamlade jag ihop något jag inte ens mindes några minuter senare. Och dagen efter hade jag ett meddelande om att de skulle ringa upp inom någon dag. Och jag eh… klarade inte av att ta deras samtal, men det stod också att om man inte kunde prata just när de ringde skulle man få ett nytt meddelande, så jag struntade bara i att svara… eh… ja. Och så fick jag ett sms med en tid jag kunde bekräfta, och nu är vi här!

Jag vet som sagt inte riktigt vad jag kan få för hjälp, eller knappt ens vad jag vill ha för hjälp. Jag tänker att jag får känna av lite, ställa några frågor, och se vad som händer. Men, och detta är det viktiga, jag har sökt hjälpen. Jag har hamnat någonstans där jag förhoppningsvis kan skickas vidare till rätt ställe om de inte kan göra något just där. Jag tog det där livsviktiga steget, och det är… skönt. Fast med en rejäl dos ångest, för nu ska jag sitta där och förklara varför och på vilka sätt jag mår dåligt. Både öppna upp OCH prestera. Eller det kanske inte är så, men det känns så. Usch. Prestationsångesten. Men har jag tur är den bortjobbad om ett tag den också? Vi får se helt enkelt. Tills dess så har jag i alla fall tagit ett första steg mot att må bättre. Och det är kanske det viktigaste jag gjort på riktigt, riktigt länge.