Hur börjar man skriva igen? På riktigt, alltså. Har funderat på den här platsen på internet i snart två månader, och det händer liksom inget. Har inte haft nån vidare lust för att sitta vid datorn, framförallt inte i den här senaste värmen. Tog med den till Falkenberg i en vecka, satt vid den i en timme för att redigera ett par bilder och sen inget mer. Vet att det är dags för en omgång back up igen, men det är ju _så_ tråkigt. Och viktigt. Men också så himla tråkigt. Och mest av allt svettas jag bort i värmen.

Men jag saknar det här stället också. Är ni ens kvar och läser, förresten? Bloglovin tror att jag får några nya följare i veckan, men i verkligheten är det ju bara bottar. Så bloggen växer stadigt, men ingen följer ju faktiskt för att läsa den. Funderar på syftet med den, varför jag gör det här. Tycker det är fint att titta tillbaka, men vad finns att titta tillbaka på om jag aldrig skriver något.

Corona är också en knepig situation, och jag dras mellan behovet att umgås med folk, och att vilja stänga in mig och aldrig gå ut igen. Och att tvätta händerna något maniskt varje gång jag gått utanför dörren. Men helst vill jag bara hänga i uterummet hos Erics föräldrar hela dagar i sträck som jag gjorde i helgen. Svalare än ute, men fortfarande inte riktigt inomhus. en trevlig liten havsbris in genom dörrarna, och vid regniga dagar ett trevligt ljud av droppar mot bord, stolar, trädäck.

Och vips! Så hade jag visst skrivit något ändå. Kul! Då kanske det går att komma tillbaka trots allt. Kanske vågar jag uppdatera er kring min utmaning, kanske berättar jag om en annan utmaning upptill. Kanske vågar jag ta bilder på det jag skapar och visa upp? Kanske blir det bara en oändlig ström av processbilder, som verkar vara nästan det enda jag tar nu för tiden. Om jag tar några alls med min ständigt överfyllda telefon (och kameran som alltid känns lite tung och otymplig).

Så var vi där igen – textbabblet. Man jag har hört från någon som sagt att det är det som är mysigt här inne, så det får väl fortsätta helt enkelt. Och tills vi hörs nästa gång – ta hand om dig!