Sådär ja, ett inlägg! Min dator är fylld med bilder, och därför har jag alltid lite svårt att skapa innehåll. När både dator, minneskort och telefon konstant är överfyllda och det inte riktigt finns plats att lägga över, ni vet. Eller ja, det kanske ni inte gör, men det är ett återkommande problem i mitt liv. Hur rimligt det är att ta någonstans mellan 500 och 1000 bilder med telefonen varje månad kanske är något man borde diskutera? Men det får bli ett eget inlägg. För idag ska vi prata om saker jag saknar med Falkenberg!

Det är nämligen så att vi bestämt oss för att flytta tillbaka. Jag vet inte om jag skrivit det rakt ut innan? Men det är alltså tanken. Att vi inom några år har flyttat från Malmö och tillbaka till Falkenberg igen. Detta såklart av massor med anledningar, men jag tänkte att jag ska lista de lite mer lättförklarade sakerna här och nu.

× Frost! Jag saknar frost. Riktigt kalla mornar kan vi såklart få det här i Malmö också, men det händer inte särskilt ofta. Och gör det det så finns här liksom inte särskilt mycket växtlighet som kan visa upp den på bästa sätt. Vilket för mig till nästa punkt.

× NATUREN. Och då menar jag inte nån sabla park eller anlagd strand. Inte heller skogen som ligger en halvtimme bort med buss. Som dessutom kostar pengar att åka. Nej, jag menar den som jag vuxit upp med runt hörnet. Eller ja, fem minuter bort då. Riktig skog, visserligen anlagd för länge sen för att hålla fast sanden i marken, men uppvuxen och vild och vacker. Med tallar blandat med slumpmässiga andra träd och sånt. Och riktig strand! Utan en annan stad vid horisonten?! Horisonten ska vara rak och tom sånär på ett par båtar då och då. Men framförallt är det närheten till detta som jag saknar allra mest. Att kunna hoppa på cykeln och vara där på några minuter, eller att bara promenera dit på mindre tid än det tar att gå till bussen här i Malmö.

× Släkten. Och familjen. Och alla gamla vänner som bor kvar. Eller som har flyttat hem igen. För det saknar jag verkligen, sammanhanget och folk att umgås med. För jag må vara introvert och högkänslig och dessutom må lite sisådär rent psykiskt just nu, men jag saknar verkligen människor. Att umgås med sådär lugnt och otvunget och lagom ofta. Jag saknar möjligheten att bara sätta mig på cykeln och cykla hem till Kajsa, eller att ses på stan och fika lite. Och såklart kommer tanken på barn in i bilden, att kunna ha nära till våra familjer den dagen det väl gäller.

× Närheten till allt, och möjligheten att cykla. Nog för att det går att cykla i Malmö också (fast jag tycker att det är lite läskigt), och att här är ganska litet och kompakt här också. Men det är en helt annan sak i en stad som är såpass mycket mindre. Uppenbart, kanske. Men tio minuter i Falkenberg känns längre, men känns också närmre. Längre på pappret, men närmre när man väl cyklar, kan jag tycka. Som att de lite mer naturnära cykelvägarna gör att det går fortare i tanken, trots att det är lika långt i verkligheten. Och det känns såklart längre för att det är så korta sträckor hela tiden. Herregud, kan man inte cykla på en kvart så är det långt bort!

× Och såklart – hemkänslan. Det finns knappt ett kvarter i Falkenberg som man inte promenerat i någon gång i livet. Där har funnits nån kompis, eller så har man bara promenerat. Men en absolut majoritet av staden har jag trots allt befunnit mig i någon gång. Så är det såklart inte med Malmö. Dels för att jag inte bott här lika länge, men också för att man liksom inte har nån anledning att åka till områden där man inte känner någon eller har något att besöka. Och det bidrar självklart till hemkänslan. Jag saknar den ofta när jag går i vissa delar av Malmö där jag inte riktigt känner mig bekväm, och den baseras nästan alltid på att jag inte kan området tillräckligt bra.

Och självklart finns det tusen andra saker. Och självklart kommer jag sakna Malmö den dagen vi inte bor här längre. Staden som har blivit mitt andra hem. Men som aldrig varit det enda hemmet. Och jag längtar tills vi är i Falkenberg igen. Både för det jag skrivit här ovan, men också för att det faktiskt är hemma. Och för att jag äntligen, äntligen har landat i det. Att staden jag lärde mig hata som tonåring är platsen jag faktiskt älskar.