Det är svårt att påbörja det här inlägget. Framförallt med tanke på hur glad och peppad jag var när jag skrev det förra inlägget. För ska jag vara helt ärlig, så mår jag inte så bra just nu. Faktum är att jag, trots att jag trodde att jag mådde bättre än på väldigt länge, kanske mår betydligt sämre än jag ens var medveten om själv.

Det svåraste att skriva är väl just orden ”jag mår inte bra just nu”. Det går lite upp och ner, helt ärligt. Vissa dagar är jag full av energi och får för mig att göra allt möjligt roligt eller välbehövt. Typ städa ordentligt i köket och verkligen rengöra på djupet. Andra dagar orkar jag ingenting annat än att titta på serier på Netflix, värma matlådor och sitta i soffan och göra ingenting. Men för första gången någonsin har jag gjort något jag nog borde gjort för många år sen. Väldigt många år sen, egentligen.

För jag har ringt vårdcentralen och bett om hjälp. För nu orkar jag inte kämpa ensam längre. Eller ensam, men utan faktisk hjälp från sjukvården. Jag försökte visserligen med en kurator för några år sen, genom skolan, men det passade mig inte alls och hjälpte i princip inte alls. Den här gången har jag fått en tid när jag ska få prata med någon som faktiskt kan det här med psykisk ohälsa. Jag har en chans att få professionell hjälp, och det känns väldigt skönt nu när det är gjort.

För om det är någonting som jag har svårt att göra så är det att be om hjälp, även när jag kanske behöver den. Inte om diverse småsaker kanske, men när det kommer till sånt som är viktigt så är det så jäkla svårt att lämna över till någon annan. Och det är ett typiskt personlighetsdrag som inte hjälper i en sån här situation. Det gör liksom inte ångesten lättare att hantera om man inte ber om hjälp. Eller vad det här nu är. För det är ytterst tveksamt att det ”bara” är ångest. Jag har några gissningar, eller antaganden, baserat på allt möjligt. Familjehistorik, tidigare mående, symptom, ja ni vet. Sånt som kan avgöra mer tydligt hur jag mår, helt enkelt. Och kanske till viss del varför också.

Så vart ville jag komma med det här inlägget? Jag ville faktiskt bara berätta hur det ser ut just nu. Att jag inte mår så bra. Att jag har bett om hjälp, och är på god väg att få den. Och att det förhoppningsvis blir bättre snart med hjälp av den hjälpen. Exakt hur det här påverkar bloggen vet jag inte. Jag har ju inte skrivit något på snart två veckor nu. För att jag helt enkelt inte har haft någon energi. Det känns som att den sakta fylls på igen, men jag lovar ingenting. Det blir som det blir, helt enkelt. Skolan fortsätter snart med praktik, och då har jag ändå mindre att blogga om och få timmar att ta bilder på (om några alls). Så bloggen kanske hamnar i lä några veckor oavsett.

Det jag hoppas mest på är i alla fall att kanske få må bättre snart. Bra vet jag aldrig om det blir, man kan alltid hoppas, men bättre kan det åtminstone bli. Mycket bättre, till och med. Jag lovar att i alla fall hålla er uppdaterade på den fronten.

Nu ska jag avsluta detta. Hur man nu gör det. Och gå ut i köket och steka på ingredienserna till pyttitpannan som jag hackade innan. För snart kommer Eric hem från träningen, och oj vad jag är hungrig nu. Ska äta en köttbulle medan jag väntar, tror jag. Tills nästa gång: ha det fint. Ta hand om er. Så lovar jag att ta hand om mig också. Kram!