Jag vet inte alls hur jag ska formulera mig egentligen, men here goes. Jag avslutar mitt 100-dagars-projekt. Några av er har frågat, och fler har säkert märkt att jag inte uppdaterat på ett par dagar. Och jag vet inte riktigt vad som hände exakt, men jag har funderat på om det känns rätt nu i ett par veckor. Jag lovade mig själv när jag startade det att det skulle avslutas efter 100 dagar. Men helt ärligt så känns det fel att dra ut på det längre. Jag ska försöka förklara så gott jag kan.

Det känns nämligen inte roligt längre. Alls. Att blogga varje dag känns mest som ett tvång. Och jag är helt ärligt inte särskilt bra på saker som känns som tvång eller måsten. Framförallt när det handlar om någonting jag tagit på mig helt själv och inte behöver göra för någon annan. En deadline gör åtminstone att jag behöver sätta igång at some point.

Men framförallt känns det inte bra att skriva en massa inlägg som inte känns bra i magen, när det inte är jag som ska läsa dem. Det är ju faktiskt ni. Som klickar er in här, vissa av er varje dag, och läser. För om jag inte har lust att producera något intressant eller kul att läsa, hur kul är det för er då?

Jag tror att det är väldigt tydligt när någon som bloggar har tröttnat, och att allting som är lustfyllt syns tydligt utåt. Oavsett det handlar om bilder eller text. Något som har varit kul att producera uppfattas oftare som något roligt att ta emot av andra. Och den här bloggen blev mindre lustfylld för varje inlägg jag tvingade mig själv att skriva.

Med det sagt, så har jag också haft roligt under min utmaning. Stundtals, åtminstone! Flera inlägg har varit roliga att skriva, och jag gillar flera av inläggen jag producerat. Koncept som väckts till liv, och inlägg som har blivit mer frekventa. Vissa inlägg har jag till och med börjat planera för under veckorna, eftersom jag tyckt att det varit kul att skriva dem. Så helt dumt var det inte att utmana sig såhär.

Faktum är att jag kommit fram till flera intressanta saker under tiden jag gjort det. Några som jag redan var medveten om, som känslan av ovilja inför måsten. Men andra, som hur mycket jag värderar att innehållet på bloggen verkligen är bra och representerar mig, var jag inte lika medveten om innan jag började. Jag skrev en gång att allting inte måste vara så perfekt. Och det är sant. Men jag känner också att jag vill hålla någon sorts lägsta nivå som ändå representerar det faktum att jag bloggat i snart 10 år. Som visar på utveckling, på kunskap och förhoppningsvis på att jag vet vad jag gör.

Så det här inlägget får representera avslutet av utmaningen jag skapade för mig själv. Slutet på något som jag inte trodde att jag kunde hålla i såpass länge som jag gjorde. Jag är stolt över att ha klarat mig i över en månad innan jag fick säga stopp. Men det här inlägget blir också en nystart. För utmaningen har satt igång en vilja att producera inlägg igen. Även om varje känsla av ”måste” pausar mig ibland och får mig att producera lite långsammare. Så känns det äntligen roligt att blogga igen. Och det är trots allt det viktigaste.