Så sitter jag här, regnet trummar lite lätt mot rutan då och då, och jag försöker lugna ner mig själv inför skolstarten. Att det ska vara så svårt att ta sig till skolan, fast jag gjort det hundratals gånger förut. Bara att snöra på sig skorna, slänga ryggsäcken över axeln och promenera ut genom dörren. Men så helt plötsligt så var det inte så enkelt?

Det finns en sorts stress i att börja 13.00, av alla tider man kan få som kursstart. Efter lunch, alltså. Äter jag hemma eller i skolan? Om jag äter hemma, när behöver jag värma matlådan för att hinna gå till skolan då? Eller ska jag ta bussen ändå, fast jag inte tänkte åka buss hela september? Eller cykeln, fast det kanske är lite jobbigt för då måste jag borsta håret för att kunna byta frisyr så att hjälmen går på?

Ja, ni fattar. Stressigt, även om majoriteten av frågorna jag ställer mig själv är nonsens i sig själva så blir det liksom så mycket när det är allting på samma gång.

Så jag försöker lugna mig, få igång kroppen, dansar omkring och sjunger högt till gamla favoritlåtar med Linnea Henriksson. Så starkt jag kan och försöker att träffa varenda ton. En klump i halsen och en klump i magen av nervositet. Det är såklart ingen fara egentligen, men så känns det ändå såhär.

Lägger fokus på sånt som måste göras innan jag åker. Äta lunch. Packa väskan med något som går att äta i pauserna. Vattenflaska. Bullet Journal och pennfack. Mobiltelefonen laddad. Hörlurarna på huvudet. Nycklarna och plånboken i väskan. Passerkortet i plånboken så att jag kommer in i salen om den är stängd. Försöker förhindra situationer som kan utlösa ångesten. Fokusera på lugn och ro och glädje.

Ny klass, nya människor. Men samma gamla föreläsningssal. Samma lärare och föreläsare. Tänker att de två som ska föreläsa idag är två av de absolut bästa föreläsarna vi haft på hela utbildningen. Det här kommer gå fint. Eller hur?