Hej på er, ni som är kvar. Det gick två månader, tydligen. Eller tydligen och tydligen, jag har uppdaterat startsidan för admin-panelen flera gånger om dagen sen senaste inlägget, i hopp om någon ny kommentar eller annat som tyder på att någon fortfarande klickar in ibland. Som om det magiskt skulle hända utan att jag själv ansträngde mig eller skrev ett nytt inlägg.

Men hur gör man det här? Det är som att jag har glömt bort det. Som att varje gång jag har försökt starta ett nytt inlägg den senaste tiden, så har något alltid skavt lite. ”Ska jag verkligen skriva något när jag inte har några bilder”, ”Är någon ens intresserad av något jag har att säga?”, ”Äsch, det blir inget bra, jag sparar som utkast ifall jag ångrar mig.” Och så har jag hållit på, och så gick det visst två hela månader utan ett inlägg. Kanske är det det längsta det gått sen jag började blogga. Nästan, i alla fall.

För det blev jobbigt. Jag la ribban så otroligt högt, och samtidigt orkade jag inte lägga ner tiden som krävdes för att hålla den ribban. Jag tröttnade på att redigera bilder, som annars är det bästa jag vet. Datorn är full, resten får inte plats, och det gjorde allting mindre kul igen. Redigering tar evigheter, och det går ännu långsammare när datorn är långsam för att den är fylld.

Skolan började och tog tid igen, trots att jag mest suttit hemma och tittat på serier i ett försök att stänga ute ångesten. För jag har bestämt mig för att ta en paus från skolan. Det är kurser jag inte klarat som måste tas igen, och eftersom jag inte har klarat tillräckligt förra året får jag inget CSN. Jag har en enorm tur som har en sambo som jobbar just nu. Vet inte ens hur vi skulle klara oss annars. Men en paus skulle ge mig möjlighet att jobba ett par månader, andas ut och inte plugga. Och sen gå tillbaka till skolan med förhoppningsvis lite mer ork och vilja. Avsluta mina kurser, gå nästa vår och höst, och sen vara klar. Klar på riktigt. Klar och färdig och redo att jobba. I sisådär 40 år innan det är dags för pension.

Kanske inte det mest lockande jag kan tänka mig. Men heller inte det mest tråkiga jag kan tänka mig. Framförallt inte med tanke på vad jag ska arbeta med. Barn. Roliga, härliga, asjobbiga och finurliga, allt på samma gång. Och den biten ser jag verkligen fram emot. Om skolan bara kunde vara lite mer praktisk och inte lika akademisk hade jag nog tyckt bättre om den också.

Men bloggen då? Jo, men jag la ribban lite för högt. Väldigt för högt, egentligen. Och jag orkade inte hålla uppe tempot. Så nu försöker jag igen. Med lägre tempo. Kanske räcker det med ett par inlägg i veckan? Kanske räcker det att jag skriver ett par stycken, lägger till ett par bilder, och nöjer mig med det? Om jag försöker gå tillbaka till dagboksformatet ett tag? Det tror jag hade underlättat en hel del.

Och om ni, som jag, inte riktigt alltid orkar med att läsa romaner av text och titta på en triljard bilder, så finns jag ju faktiskt på Instagram. På två konton, dessutom. På @beahallberg hittar ni mig till vardags, där lägger jag upp när jag gör något kul som går på museum eller promenader och ja ni vet. Och på @houseplant.jungle hänger jag allra mest just nu. Där försöker jag posta ett inlägg om dagen, med bilder på och uppdateringar om mina växter! Kul, tycker jag, och hoppas att ni tycker det ni med.

Så vad säger ni, nu testar vi det här med blogg igen va? Lite grann, på någon sorts lagom nivå? För i gmslutändan tycker jag trots allt att det är ganska så roligt.