Den andra januari skulle vi åka till Varberg för att träffa en av våra bästa vänner, som flyttat dit. Men så blev hon sjuk, och vi visste inte riktigt vad vi skulle göra. Men så hade pappa ändå erbjudit sig att skjutsa oss till Varberg, så vi bestämde oss för att göra en kompromiss!

Vi fick skjuts av pappa till Varberg i alla fall, och så åt vi lunch tillsammans! Det här var min svampravioli med parmesansås, äpplebitar och jordärtskocka! Eric åt samma och pappa tog dolmas. Var vi åt? Just ja! På Le Juice, nära både centralen, kyrkan och både det lite mindre och det stora torget mitt i stan. Mysigt, och ganska nyöppnat tror jag!

Sen fick vi skjuts vidare ut till Apelviken! Det är ett av de absolut vackraste områdena i Varberg, precis söder om centrum typ. Från Apelviken går strandpromenaden hela vägen in till Fästningen, och det var den vi siktat in oss på!

Vårt ena mål var att fånga en massa nya Pokémon, för vi har alltså inte riktigt slutat spela Pokémon GO än. Och just Apelviken, och framförallt Subbe fyr, är ett perfekt sånt ställe! Där finns en massa udda grejer, och massa utvecklingar. Mycket bra, och samtidigt vackert att stå och titta ut över Varberg och utsikten söderut ner mot Falkenberg.

Men det var alltså promenaden in mot Varberg vi skulle ta. Den går längs med hela stranden, och delas efter ett tag upp i två olika promenader, där den ena går precis vid havskanten (som vi valde) och den andra går in bland klipporna och slingrar sig lite högre upp.

Men vi valde alltså den havsnära, och det blåste sådär så att vågorna slår högt mot klipporna. Jag var inte den enda som stod med kamera, så att säga. Jag tror jag räknade till minst 5 andra med systemkamera, och betydligt fler med mobiltelefoner.

Solen började sjunka bakom fyren, och färgerna på himlen började förändras ungefär halvvägs bort på promenadvägen. Ett fartyg rörde sig från hamnen och vidare söderut mot andra destinationer, och vi promenerade vidare med varsin telefon i högsta hugg. Tror min vanligaste kommentar till Eric var ”HÅLL!” och så gav jag honom telefonen och tog fram kameran för att fånga ytterligare en vy.

För jag menar, hur vackert är inte det här?! Magiskt, skulle jag vilja påstå.

Men så blev det lite kallt. Vi skyndade vidare mot stan, eftersom vi tänkte att vi skulle ta tåget hem runt fem som senast, och klockan var strax efter fyra redan. Och tunna fingervantar och ännu tunnare stretchiga jeans är inte riktigt optimal klädsel för timmar utomhus i kylan.

Men så nästan framme vid fästningen såg jag DET HÄR. Trodde jag skulle dö, eftersom det var länge sen jag fick se en så fantastisk solnedgång. Sen vi flyttade från Möllan (och de övre våningarna i lägenhetshusen), så får vi typ inte se några längre. Våra fönster är ju liksom riktade åt sydöst – helt fel håll för solnedgång. Så när jag fick se detta, inte bara solnedgången, men också havet <3, så fick jag lite panik över att bara ha 47 bilder kvar i kameran.

Men så fick jag den här, som jag tyckte kändes spot on, och så var jag nöjd. Och tog några hundra med telefonen för att välja den med finast solspegling i vattnet som skvätte upp längst ner till höger i bild. Om jag är bloggare? Ja, hurså? Hehe.

Men sen njöt jag faktiskt bara en liten stund, och vi fortsatte våran Pokénad (lol) vidare in till stan. Jag ringde pappa, och han visade sig vara kvar i Varberg han också, så vi fick skjuts hem och avslutade dagen frysandes (mest jag) i soffan innan vi packade alla våra saker och for till Eric för att börja peppa inför resan till Sälen på torsdagen!