Oktober kom, och regnet och höststormarna med månadsskiftet. Eller det är nog inte så, men det känns så ibland. Visserligen tänkte jag så i september också, och sen kom solen tillbaka. Kanske går det att hoppas lite nu också? Men så är det ju faktiskt så att solen också tittar fram lite då och då, även i oktober. Och det är fint.

Förut har jag varit en sån som hatar hösten. Tyckt att regn och kyla och mörker är det värsta jag kan tänka mig. Att hösten är lika med ledsamhet och trötthet, att det är så jobbigt när det blir mörkt så tidigt, och att kylan biter sig fast ända in i skelettet. Jag har omvärderat i år. Har längtat till kyligare väder, till promenader i regnet (med viss ånger efter ett par av dem, ska dock medges), och turer till skogen. Har romantiserat sönder och samman kring höstens alla aktiviteter och göranden.

Någonstans sitter jag nu här i mitten. Och funderar på vad jag vill ha ut av oktober. Oktober innebär i år praktik på förskola igen. Första höstveckorna jag är ute, med undantag för allra första test-veckan för två år sen. Ungefär vid den här tiden, faktiskt. Då plockade vi äpplen på en annan förskolegård och bakade äppelpaj, fast barnen egentligen inte får äta socker på förskolan. Det fick vi ta med hemifrån, fast det får man egentligen inte heller. Jag tyckte mest det var roligt att vi interagerade med en annan förskola, och att barnen fick både plocka och baka med äpplena själva.

Så om jag får delge min romantiserade bild av den här hösten, så vill jag mest spendera all min tid utomhus. Allra helst i skogen. Jag vill sitta inne, och ute, med en bok och läsa. Under filtar och under trädkronor i höstens alla färger. Inne på caféer med en kopp te, eller hemma i kökssoffan med det samma. Vill laga grytor med höstiga smaker av timjan och enbär, äta mer rotfrukter än jag brukar (fast allra helst bara en himla massa potatis). Laga äppelpaj och baka kanelbullar, och gå på promenader i mina nya stövlar.

I praktiken får jag inse att en hel del av det här faller bort. Nog kan jag gå promenader, men skogen är för långt bort för att falla under promenadvägar. Inviga mina stövlar får jag göra på förskolan, på sandiga gångar tillsammans med snoriga och sandiga, blöta barn. Sitta på caféer och läsa kan jag göra efter praktiken, för slutar en halv fem hinner en knappt till något café innan det stänger, och inte orkar en heller för den delen.

Maten som ska lagas ska också planeras, och sammanfalla bra med Eric som jobbar när jag är ledig, och är ledig när jag jobbar, i princip varje vardag. Hur mycket matlådor behövs? Vad finns i affären? Vad är vi båda sugna på? Orkar vi verkligen laga mat varje dag just nu? Och så vidare i all oändlighet. Framförallt eftersom jag själv mest är sugen på halvfabrikat i form av köttbullar och fiskpinnar, kombinerat med snabblagade tillbehör som potatismos och stuvade makaroner. Typisk förskolemat, egentligen. Perfekt när det hellre ska gå fort än vara näringsrikt eller smaka särskilt mycket.

Så vad säger jag egentligen? Jag vet knappt själv. Men någonstans får jag parera och fastna på mitten. Nöja mig med te i kökssoffan och bokläsning under filtar. Vara glad för att jag är utomhus på förskolan, oavsett väder (well, oftast i alla fall), och hoppas på att vi ska göra någon utflykt till närliggande skogsområde eller skogigare park under mina fyra veckor där. Laga så god mat jag kan, och hoppas på att de har en bättre kock på förskolan den här gången. Och kanske allra viktigast: hoppas på att jag slipper bli sjuk igen, så att jag kan njuta av alltihop oavsett hur det blir.

Hur vill ni spendera den här hösten? Har ni lika romantiserade bilder i huvudet som jag har, eller har ni vant er vid tanken på att vardagen fortsätter som vanligt?