Hej hörni! Nu livebloggar jag igen. Vilken grej va? I morse tog jag tåget till Falkenberg. Själv. Satt och tittade ömsom ut och ömsom på telefonen hela vägen, musiken i hörlurar på huvudet. Pappa mötte upp på stationen och vi åt lunch tillsammans, och i bilen på vägen hem satt jag bara och tittade ut och tänkte på att det här är hemma.

Jag vill sällan erkänna för mig själv att jag på många sätt älskar den här staden. Platsen som jag bara ville fly från som tonåring. Så mycket hat mot den här lilla ”hålan” på västkusten. Bästkusten. Men de bästa stränderna jag besökt i Sverige, helt fria från stenar i sanden och nästan helt från tångruskor i vattnet. Med småstadskänslan, pizzeriorna och frisörsalongerna. Med de bekanta gatorna och Vallarna och vägen till skolorna jag gått på genom livet.

Och nu sitter jag alltså här. I min säng och skriver. Jag tog inte med mig min kamera den här gången, men jag rotade fram min gamla kamera ur någon låda och tycker den tar rätt okej bilder fortfarande. Tog med mitt favoritobjektiv bara och använde det i stället för kitobjektivet som satt på.

Har lite svårt att hitta orden just nu. Vet inte riktigt vad jag vill få fram, men tyckte det kändes så otroligt mycket när jag kom hit igen. Till Falkenberg, till lägenheten där jag växte upp, till mitt eget gamla rum.

På insta stories la jag upp en video när jag gick in i mitt rum. Där skrev jag att det är så likt det jag lämnade men också så annorlunda. Att det är en konstig känsla. Och det är det. Det är konstigt att komma in i köket och se ett annat köksbord, för att vi har det gamla hemma i Malmö. Det är konstigt att gå runt i ett hem som har samma möbler på samma ställen som alltid, men som samtidigt ser annorlunda ut och inte alls är likadan.

Framförallt är det stor skillnad på mitt rum. Det kanske låter konstigt, med tanke på att jag var här i påskas. Men jag har inte varit ensam här hemma sen sommaren 2015. När jag bodde hemma och jobbade på Gekås i några veckor, och mina föräldrar var på semester i någon annan del av Sverige. Jag har inte varit här ensam och fått fixa med grejer själv på så länge. Det är som att det är mitt, fast ändå inte.

Här finns tecken på att jag bott här, förutom att det fysiskt bara är mina saker i rummet. Blyertsstreck i taket från när jag var yngre och hade loftsäng och någon gång var nyfiken på vad som skulle hända. Revor i tapeten på några ställen från tonåren när jag satte upp saker med frystejp i tron att det skulle vara bättre än vanlig tejp eller häftmassa. I övre högra hörnet av fönstret sitter en sån där gammal fönstermålning som man gjorde i lågstadiet när det var trendigt, men som inte gick att få bort när den stelnat på plats.

De mer fysiska tecknen på att det är mitt rum innefattar papperstranor och torkade blommor i fönstret, meterhöga tidningshögar brevid bokhyllan, studentmössan på en hallmöbel jag skaffade på loppis en gång, pride-flaggan på spegeln från en av Falkenbergs pridefestivaler, böcker i bokhyllan som vittnar om både tonårskänslor och nyfikenhet på vuxnare ämnen. Titlar som ”Jag finns” och ”Expert på att rodna”. Och så alla dessa pryttlar.

Det finns så många minnen här. När jag lägger mig ner och blundar kan jag se alla sätt jag möblerat här inne genom åren. Vad som hängt på väggarna. Jag kan se många av böckerna som stått i mina bokhyllor, och jag kan se framför mig hur ett hyllplan i min ena Billy-hylla rasade när jag hade lastat den för tungt med alla mina tidningar.

Och jag känner mig så kluven. Har jag någon gång skrivit att vi har börjat titta på hus? Jag och Eric alltså. Inte så att vi tänker att vi ska eller ens kan flytta nu, eller på rätt många år, men vi har varit nyfikna på vad som finns och vad de husen i sin tur kostar. Vi har mest tittat i södra Skåne, runt om Malmö och Lund, så långt som Ystad, och så långt upp som Helsingborg. Och i Falkenberg och Varberg.

Och på ett sätt ser jag fördelarna. Vi är båda härifrån. Våra föräldrar och släktingar bor här. Vi hittar här, vet vilka områden vi tycker bättre och sämre om, var vi vill hamna. Vart på stranden det är mindre folk, vilka restauranger som finns på ett ungefär. Vilka skolor vi själva gått på och vad vi tycker om dem, och vilka andra som finns och vad våra kompisar har tyckt om dem. Det finns så mycket jag saknar med Falkenberg, framförallt på sommaren.

Men jag ser också nackdelarna, och det gör mig lite rädd. Att jag ändå på något sätt kanske vill tillbaka. Det gör mig faktiskt rädd. För jag vill inte hamna här. Jag vill inte känna oron för att i vuxen ålder stöta på folk som jag inte kom överens med som barn och tonåring. Vill inte bli en av alla som fastnade här och aldrig kom härifrån. Och så är jag rädd för att jag har romantiserat bilden av den här staden, eftersom jag inte lever i den längre.

Och nu vet jag inte alls mer. Kanske hamnar vi här, kanske hamnar vi inte här. Jag vet inte, och jag kommer såklart inte att bestämma något nu.

För vet ni? Nu ska jag ut. Jag ska försöka pumpa däcken på min ärvda gamla cykel, Röda Faran som jag döpte den till 2015, och ta mig ut. Inga växlar, och lite sol. Kanske slänger jag ner badkläderna och en handduk i tygpåsen och cyklar iväg. Kanske hamnar jag i skogen. Kanske stannar jag aldrig till utan bara fortsätter cykla.

För det här är det jag har saknat. Och jag är så otroligt glad över att jag får komma ifrån större staden lite. Hur mycket jag än älskar Malmö. Så är det liksom inte Falkenberg. Och Falkenberg, det är hemma.