Solen har åter kommit till Malmö, och jag njuter av varje sekund. Tar promenader med Eric, dels runt på gatorna, men också runt på kyrkogårdarna i närheten av lägenheten. Vi strosar runt, diskuterar, vänder våra ansikten mot ljuset och får solbränna efter glasögonen. På mornarna vaknar vi av det starka ljuset rakt i ögonen, och vi har inte tid än att skaffa gardiner. När ljuset träffar rakt in i lägenheten ytterligare en gång på eftermiddagen njuter jag i soffan av hur växterna i hörnet blir upplysta och sakta vrider sig ditåt lite i taget, dag för dag.

På väg till skolan på morgonen fryser jag utan vantar, men på vägen hem är det så varmt att jag nästan vill ta av mig jackan. Så jag promenerar nästan hela vägen hem, och ofta får jag sällskap av klasskompisar som ska åt samma håll hela eller en del av vägen. Det är som att hela jag lever upp när solen börjar skina igen. Lite som de flesta verkar göra.

Och kanske är det så. För när jag för en dryg vecka sen bloggade för första gången (med ett undantag) på flera veckor, så kände jag att det var dags. Kanske var det solen som kom med energin, eller så var det helgens resa till Stockholm och den behövda peppen jag fick av att umgås med andra som bloggar. Som inte tycker att det är konstigt att ta fram kameran titt som tätt, och som inte tittar på en så fort den åker fram.

Kanske behövde jag bara få vila lite i att inte fotografera allt jag såg. Kanske behövde jag bara få en paus efter att ha kört på i 180 kilometer i timmen sen oktober. Allt låg lite på lä där ett tag. Inte bara bloggen, utan lite hela livet. Allt blev för mycket, som att jag nästan kraschade men lyckades bromsa i tid. När både flytten, tunga kurser i skolan, jul och nyår kom samtidigt som ljuset försvann. Direkt efter en intensiv period av lägenhetssökande och efter en kurs i skolan som tog mer än den gav. Hela kroppen sa ifrån, och det ledde till att jag inte alls orkade. Skolan fick lida lite i några veckor. Inte så att det inte går att ta igen, men det kommer krävas lite mer av mig i slutet av sommaren.

Men nu har solen kommit tillbaka, den stiger upp tidigare varje dag och går ner senare. Och med den kom min ork! För ni kanske har märkt det. Här kommer upp inlägg titt som tätt. Och jag tror minsann att det märks att jag tycker det är roligt igen. Jag hoppas i alla fall att det gör det. För det bästa med bloggen är inte att den är som en dagbok, utan interaktionen jag får med andra genom den. Att jag lärt känna nya människor. Att jag får träffa och lära känna folk genom internet. Att ni läser och svarar på det jag skriver. Och att jag i sin tur får svara er. Det är det finaste jag vet, och jag uppskattar er alla.

Nu ska jag njuta av glossigt inredningsmagasin nummer 2 inköpt igår, och sen ska vi äta pizza till kvällsmat. För det är söndag. Det är vår. Och solen skiner fortfarande utanför fönstret.
Vad gör ni en sån här underbar vårkväll?