Det har varit tomt och tyst här ett tag. Ett lite längre tag än jag velat, egentligen. Men magen har målat och värkt varje gång jag tänkt på bloggen, och jag har helt enkelt inte kunnat förmå mig att skriva något här. Jag har tänkt på ursäkter som tentaveckan vi hade, som att den nya kursen började efter det. Som om det spelar någon roll, för jag har lyckats blogga över såna perioder förut, med lite planering och ork. Men det är väl just det där. Jag har varken planerat eller orkat. Eller orkat planera, för den delen.

Men så var det inte heller det jag skulle skriva om idag, utan dagen. Internationella kvinnodagen. När jag vaknade i morse, för trött för att gå upp och gå iväg till skolan, la jag inte en tanke på dagens datum. Inte heller när jag vaknade för andra gången, gick upp och gjorde mig i ordning och åt frukost, tänkte jag på dagens innebörd. Inte förrän någonstans i skolan när jag började första lektionen som för de andra var lektion nummer två, tänkte jag på vad det är för dag idag.

Den här dagen har för mig ingen särskild, personlig innebörd. Jag går inte ut och demonstrerar som en del jag känner gör. Jag brukar inte skriva långa inlägg på bloggen som många andra gör. Jag brukar egentligen inte göra så mycket mer än att retweeta folk på twitter och tycka att de säger ännu vettigare saker än vanligt. Läsa lite blogginlägg och gilla dem. Kanske dela något på Facebook eller instagramma en bild med någon sorts budskap. Andas ut, vila i att jag vet var jag själv står. För mig är det här en dag som alla andra – även om jag egentligen vet att den inte är det.

Förra året skrev Alicia ett så fint inlägg om att lyfta kvinnor. Jag önskade att jag hade kommit på idén själv, och började spara länkar till en egen variant. Tänkte mig ett gigantiskt inlägg med länkar till alla kvinnor jag älskade och såg upp till. Hur det blev? Jag orkade inte. Det blev ingenting, och i stället skrev jag inget alls den 8 mars 2016.

I år orkade jag inte planera. Orkade inte ta upp datorn och orkade inte tänka på det alls. Tänkte hoppa över det här och ignorera bloggen i några dagar till. Men tack vare (specifikt en, men också flera) vettiga tjejer i min klass bestämde jag mig för att skriva det här ändå. Så nu skriver jag.

Tack, underbara ni, för att ni kämpar när jag inte orkar. Tack för att ni går ut i snön och demonstrerar, när jag bara vill hem och lägga mig i sängen och pausa lite. Tack för att ni kämpar varje dag och ifrågasätter när andra säger korkade saker, även fast jag inte vågar. Tack för att ni är ni, och för att ni får mig att våga vara jag.

Tack alla ni som skriver debattartiklar och krönikor med vettiga åsikter och självklara punchlines som känns i magen efteråt. Tack ni som fotograferar feministiska bilder och delar med er av på internet. Tack alla ni fantastiska i gäri-grupperna jag är med i på Facebook (Växtgäris, Skapargäris, Beauty and Bullshit – tack till er alla!), och tack för all fakta ni delar och för stämningen ni sprider.

TACK till er i Monthly Makers, nya och gamla, för att ni finns. För att jag fick vara med från början, att ni trodde på att jag också kunde, fast jag inte trodde det själv. Att mitt skapande också var värt något, fast det inte var så regelbundet. Tack kanske allra mest till Alicia, Wilda, Mikaela och Sandra, som alltid har tagit sig tid att läsa, och att kommentera det man skriver och inte bara det man ser i bilderna.

Tack till alla kvinnor i min släkt, till mamma, till farmor, till mina fastrar och min kusin. För att ni visar hur olika man kan vara och ändå tycka om varandra. För att ni är de ni är, och för att ni alla varit förebilder för mig när jag vuxit upp. Tack till mamma, för att du fast du kan vara jobbig ibland, alltid är den som älskar allra mest. Tack till farmor, för att du är den snällaste jag vet, och tack för allt du har lärt mig och fortsätter lära mig. Tack för att du gav mig intresset att skapa med händerna och lärde mig grunderna i hur en gör när en broderar, stickar och virkar.

Tack också till alla de kvinnor som banat vägen för hur vi har det idag. Det kanske inte är bra än, men vi har redan kommit lång väg. Tack och åter tack för att ni gav er ut och slogs för vår skull, lika mycket som för er egen. För att ni började demonstrera, för att ni var arga, för att ni vågade stå upp för det som borde varit era rättigheter. Ni var starka, det tror jag att vi är idag också.

Och slutligen. Tack till mina närmsta kvinnliga vänner, för att ni är bäst i världen. Tack för att ni finns där, även när jag suger på att höra av mig och när jag blir för intensiv. Tack. Tack för allt.

Och nu ska jag avsluta den här texten. För det är dags för mig att göra andra saker. Skriva saker till skolan, läsa kurslitteratur och kanske framförallt: ta det lugnt. Göra något för att jag vill göra det. Och inte av några andra anledningar. För så tar jag hand om mig själv, som kvinna, på internationella kvinnodagen. Jag vilar i att jag är jag, och jag duger som jag är. Om inte alla dagar, så i alla fall den här.