Jag försöker desperat komma ikapp på bloggen i form av sånt jag har läst. I maj läste jag betydligt mer än förväntat, och det blir en del att ta ikapp. Först ut är en bok i en trilogi, nämligen Jenny Colgans serie om Det Lilla Bageriet på Strandpromenaden! Jag läste den första gången förra året, och fastnade totalt. Därför är den årets första omläsning! Så vad tycker jag nu när jag läst igenom böckerna en gång till? Vi börjar med första delen i serien. (Och om ni läser till slutet så ska jag berätta en kul grej om boken!)

Den här boken har blivit lite av en favorit för mig, trots att jag bara läst den två gånger. Det är en äkta feel good-roman, men den saknar inte känsla för det. Språket är medryckande och karaktärerna är för det mesta väldigt väl utvecklade. Det här är en bok som gör en glad (hela serien egentligen, även om första boken är allra bäst), och när jag läser vill jag inget hellre än att sätta igång och baka!?

I serien följer vi Polly. Hon flyttar, i ett desperat läge (efter en konkurs av företaget hon drivit med sin partner), från Portsmouth till det enda hon har råd med för tillfället – en liten, nedgången lägenhet ovanpå ett nedlagt bageri på den lilla ön Mount Polbearne. Ön har en remsa land som går till fastlandet, men på grund av tidvattnet är Mount Polbearne ofta bara en ö i havet längs Cornwalls kust. Svåråtkomlig, med andra ord. Man får följa Polly och hur hon bakar sig ur sina problem med en enorm passion och skicklighet för bröd och bakverk, och hur hon lär känna lokalbefolkningen. Som sin hyresvärd, Mrs Manse som driver det lokala bageriet, Tarnie och hans fiskar-flotta och Huckle – den enda andra nyinflyttade i området. Pollys bästa vän Kerensa är också den enda personen i Pollys liv som (typ) stöttar hennes flytt och lär känna hennes nya vänner. Och så Neil, men han är så speciell att jag inte riktigt vill berätta om honom, utan tycker ni borde läsa själva!

Såhär står det på baksidan, och det sammanfattar väl början ganska bra. Jag älskar miljöerna. Havet, landet, den lilla staden. Men kanske framförallt älskar jag alla personerna som bor där. På ön som nästan inte kan räknas som stad, utan kanske mer en by. Där finns gamla släkter som bott på ön i generationer, och några väldigt enstaka nyinflyttade (typ bara Polly, alltså). Där finns ingen skola, för den är nedlagd. Posten kommer ganska ofta, men brevbäraren klagar konstant över att behöva ta sig över med tidvattnet och aldrig veta när han är fast och inte. Där finns en veterinär som hatar katter, ett gäng glada fiskare som arbetar hårt, och en hel bunt andra roliga karaktärer! Och så respekten för havet. Alltid respekten för havet.

Men allra mest tycker jag nog ändå om boken för att den är så mysig. Livskris som blir till fin historia, är kanske den mest klyschiga genre som finns? Och ändå vill jag inte, kan jag inte, sluta läsa. Den här boken, men även de två uppföljarna, är så fina att jag stundtals gråter när jag läser och kommer på mig själv med att skratta med karaktärerna när det är kul.

Den är medryckande, och Jenny Colgan har snabbt blivit en av mina favoritförfattare. Visst är det stundtals lite klyschigt, men samtidigt är många av karaktärerna unika och spännande. Och så älskar jag hennes sätt att skriva på! Absolut ett språk i min smak. Eller översättarens, kanske, för jag läser ju böckerna på svenska. Oavsett så är det ett härligt språk som jag blir glad av. Och innehållet är det heller inget fel på.

Har någon av er läst den? Vad tyckte ni om den? Och om ni har läst hela trilogin, vilken bok tyckte ni bäst om?!

Nu till det roligaste! Jag har fyndat några ex av första boken på loppis, och jag skulle vilja skicka dem till er som läser! Jag har tre pocket-böcker av trilogins första bok. Först till kvarn, och så vidare. Skriv en kommentar så skickar jag ett mejl och ber om adress, och så får ni en bok på posten inom ett par veckor! Superbra strandläsning, kan jag intyga.