Ja, det kan man ju helt klart fråga sig. Det frågar jag mig själv varje dag jag funderar på att uppdatera och sen känner att jag inte orkar. När jag började blogga var det bland det roligaste jag visste. Men också skämmigt på nåt sätt, för vem tror jag att jag är egentligen? Nu förknippar jag mig rejält med den här bloggen, men samtidigt har jag svårt att både orka och hinna med den. Det känns inte lustfyllt längre, som det gjorde förut.

Jag har bestämt mig för att ge det ett år till. Vill jag inte mer sen, då får det vara. Om den fortsätter vara skralt uppdaterad, ge mig ångest för att jag ”borde” skriva något, och allmänt gör mig stressad, då får det liksom vara. Då avslutar jag det här kapitlet av mitt liv, eller så får jag omvärdera på något annat sätt, hitta en ny vinkel. Men för nu låter jag den alltså fortsätta hela 2018 ut, och så får jag utvärdera.

Jag märker att fler bloggare runt mig känner samma saker. Vi diskuterar ibland i kommentarsfält och på instagram, när jag stöter på folk (även fast det inte är så himla ofta) så uttrycker de flesta av oss ungefär samma sak – det är inte lika lustfyllt längre. Vi verkar vara många som inte orkar dela med oss lika frikostigt av våra liv. Eller som tycker att instagram har blivit mer avspänt och roligare.

Så varför är det såhär? Jag tror inte det är samma för alla – långt ifrån. Men jag tror det har grund i något liknande för de flesta av oss. Vi har inte tid att lägga oss på den nivån som krävs för att vara en ”bra bloggare” nu för tiden. Det är väldigt mycket mindre dagbok, och väldigt mycket mer redaktionellt material. Vi driver bloggar som hela tidningar, fast en person. Ensam. Vi orkar inte. Vi hinner inte.

Och jag har varken tid, ork eller lust att göra så. Ibland kan det vara roligt att mata ut rejäla inlägg några gånger i veckan, men oftast tar det tid från annat jag vill göra – titta på film, läsa böcker, umgås med andra, spela spel. Sånt jag ibland lagt undan för att blogga i stället. Ibland kan jag längta tillbaka till tiden när jag såg det som bloggmaterial och därför gjorde mer av det, men numera vill jag helst av allt bara vara i stunden i stället, utan kamera. På sin höjd ta en bild på telefonen till insta stories, för att ändå ha minnen kvar av stunden.

Kanske håller bloggen ändå på att dö ut, kanske håller den bara på att genomgå en rejäl förändring i innehåll. Den som lever (och bryr sig) får se helt enkelt! Tills dess försöker jag på ett år till, och så får vi se vad som händer. Kanske tänds gnistan igen, kanske inte. Oavsett så hoppas jag såklart att ni hänger kvar här med mig under tiden. <3