För er som följer mig på instagram gissar jag att det inte gått er förbi att jag var i Falkenberg i helgen. Om nu inte algoritmen gjort att ni inte ser mina uppdateringar, som den gör för mig med flera av mina favoriter. I alla fall! Vi var i Falkenberg i helgen, och det var det allra bästa höstvädret hemma. När vi kom dit var det soligt och ganska varmt, och sen regnade det resten av lördagen. På söndagen var det mulet med uppehåll, och sådär lagom varmt att en tunn jacka är precis lagom.

Så jag sa till Eric att jag ville ta en promenad i skogen. Vilket vi gjorde! För det är något jag har börjat erkänna för mig själv på senaste tiden. Jag saknar inte bara Falkenberg och havet. Jag saknar också skogen, och kanske framförallt närheten till skogen. Jag är van vid att den finns mindre än fem minuters promenad bort, på andra sidan min gamla skola, och här i Malmö finns den… ja, men en halvtimmes busstur bort. Och det är helt enkelt inte tillräckligt nära för mig.

Så jag och Eric gick helt enkelt ut i skogen. Inte min skog, men den hänger i princip ihop med den här, så det dög för min del. Bara det faktum att det luktar rätt, och att det är någorlunda vildvuxet med stigar räcker liksom. För det är ingen ägd skogsmark med traktorvägar som ligger inne i Falkenberg, utan snarare gamla djurstigar som trampats upp av alla otaliga hundägare och löptränande personer som rör sig i skogen.

Och jag hade såklart med mig kameran! För en liten del av att gå i skogen tycker jag är att försöka fånga känslan. Framförallt på hösten. Alla vackra, roliga och knäppa svampar, och alla färger. Vad som blommar, vad som är tungt av bär, vad som rör sig lite närmre marken än vi gör.

Redan i skolan fick vi lära oss en del om svampar. Kanske för att vi var ute i den här skogen varje fredag förmiddag, men också antar jag för att det är lite allmänbildning. Den översta svampen vet jag inte exakt vad det är, men visst liknar den lite en Karl Johan-svamp? Den nedre är den mest tydliga och självklara av svampar – flugsvampen (om än inte helt säker på vilken sort).

Kantareller hittade vi också några, och fler mystiska svampar jag inte kan namnet på.

Vi satte oss en stund på en låg gren brevid en av alla kojor som finns i skogen, och Eric tittade på en myrstack. Jag tog mest in allt syre, allt lugn och alla färgskiftningar. Alltså, framgår det på något sätt alls att jag verkligen, verkligen saknar skogen? Eller bara någon sorts natur över huvud taget, som inte är konstgjord?

Det allra bästa var dock att ljuset föll så vackert mellan träden, både när solen sken och när den var täckt av moln. Få saker är så vackra som höstfärger i solsken.

Obligatorisk bild på blogg-innehavaren, det vill säga mig! Jag gillar ju egentligen inte att stå framför kameran, men jag jobbar på det. Vilket i sin tur betyder att Eric jobbar på att fotografera. Vet inte vilket som är mest motvilligt, hehe.

Men mest av allt är jag glad för att vi tog oss tid. Tid att bara promenera, prata och ta det lugnt. Den korta rundan vi gick (kanske en kilometer som mest?) tog nästan en timme, och det är precis så jag vill ha det i skogen. Lugnt, stilla och promenader i sakta mak.

Faktum är att jag i och med detta har blivit sugen på att utöka mitt busskort så jag kan ta mig till fler skogar i närheten. Inte för att jag tror att jag hinner egentligen, men jag vill vill vill ut i naturen mer, och det är väl det som krävs.