Böcker! Jag älskar böcker, och har alltid gjort. Så när jag hittade den här boken i en låda när jag städade ur mina saker hos mina föräldrar för två år sen, så blev jag genast sugen på att läsa om den. Sen har den stått i bokhyllan ett tag och väntat på att suget ska komma tillbaka… Och nu gjorde det det!

Boken heter Det Falska Ansiktet och är skriven av Welwyn Wilton Katz, en kanadensisk författare som mest skriver barnböcker. Så också den här, som är riktad till åldern 12-15 ungefär. Eller 9-12, jag är inte riktigt säker. Vi fick den i skolan som en del av något projekt som jag trodde att alla gjorde, men som ingen utanför min högstadieskola verkade känna igen när jag frågade på Instagram.

Vi fick alltså boken av skolan, som en del i något projekt. De delades ut av En bok för alla, som är förlaget som gett ut den. Mer än så minns jag faktiskt inte. För det visade sig att jag inte kom ihåg bokens innehåll alls. Och då menar jag alls. Jag hade något vagt minne av att någon sprang genom en skog, och det händer absolut en gång, men inget mer än så.

Vilket blir extra intressant när det visar sig att Eric, som gick i en parallellklass, minns väldigt mycket av den här boken. Vi satt och pratade om den och han ställde frågor om saker han kom ihåg och jag svarade om det stämde, och det var så många saker jag inte hade något minne av själv?! Absurt, är det enda ordet jag kan tänka på. Eller ja, minnesförlust?

Boken handlar i alla fall om två barn, runt tolv år gamla, som bor i staden London strax utanför Toronto. Laney, som är huvudpersonen, bor med sin mamma och syster som har en väldigt nära relation, och träffar sin pappa varannan söndag. Pappan är arkeolog, och mamman antikhandlare, och de gick skilda vägar på grund av sina åsikter om vad som borde hända med gamla saker. Tom, vår andra huvudperson, är halvindian (ja, det är översättningen som kom 2004), och har nyss flyttat till London med sin mamma efter att pappan omkom i en bilolycka. Tidigare bodde de i ett reservat i närheten där hans pappa var född.

Boken tar upp en hel del rätt tunga ämnen, blandat med inslag av skräck och magi. Indiansk magi, dessutom. Och den är… helt okej? Jag gillar den mycket stundtals, och tycker att den saknar en hel del samtidigt.

Delar av boken gör mig glad, som den här sekvensen om att låta mossen vara för att den är värdefull rent arkeologiskt och miljömässigt. Det är också en del intressanta delar om mellanförskapet som Tom upplever eftersom hans mamma är vit och hans pappa indian – var passar han in?

Men magin känns lite forcerad, och efter att ha läst vad andra som har mer insyn i just den här kulturen tycker, så är jag lite tveksam till om boken i sig behandlar arvet kring Irokes-indianerna på ett värdigt sätt. Jag har dock ingen insyn i det egentligen, men det är absolut något att tänka på.

Sen är det det här med översättning… Som jag bara retar mig på stundtals, men också väldigt mycket när det väl kommer upp. Den känns väldigt gammalmodig för att vara gjord 2004, och vissa fraser känns väldigt… påhittade. Som att översättaren haft svårt att bestämma sig för den svenska översättningen. Andra delar är väl inte så politiskt korrekta idag, men det kan lika gärna vara boken i sig. Jag vet ju inte hur den är skriven på engelska.

Allt som allt är det en helt okej bok. Jag mindes ingenting av den, och jag är glad att jag har läst om den. Men inte mer än så. Den är tunn, så den gick fort att läsa, och jag tvivlar på att jag kommer läsa om den igen. Jag gav den en solid 3:a på Goodreads, för den är verkligen bara helt okej.

Och så har jag uppnått januari månads läs-mål! Tre böcker hann jag med, och ligger alltså i fas med årets läs-mål. Nu ska jag bara hitta något jag är sugen på att läsa i februari också. Vi får se vad det blir, jag är lite sugen på att ta en promenad till biblioteket och titta lite faktiskt. Och så hr jag ju en hel bokhylla att vältra mig i, hehe.