Vi kom dit i början av maj, när blåregnet blommade som vackrast och allting var så otroligt grönt. Jag var helt förstummad över hur grönt det var stundtals längs vägen ner från Paris. Böljande kullar, skogar och annan vacker natur, trots att det mesta kanske inte direkt syntes från motorvägen. Hur stora blåregnsträden kunde bli, och hur vackert syrénen blommade just då. Bleklila, bulliga blommor i alla trädgårdar vi passerade. Blåregn över muren och en syrénbuske i full blom. Några irisar längs vägkanten, och andra blommor jag inte kan namnet på, brevid.

Byn är så liten att där inte ens finns ett bageri (det är tydligen lag på att alla byar med ett visst invånarantal måste ha det i Frankrike, men Larrey är för litet för att uppnå det), och när Eric var liten var det knappt så alla hade telefon. Mobiltäckningen är usel, och de få ungdomarna i byn brukade hänga uppe vid kyrkan på kullen för att få täckning alls förut. Alla husen är gjorda av sten som är sval även i 27 graders värme och stekande sol, och de flesta har fönsterluckor i vackra, klara färger.

I trädgården finns silverarv i rabatten, ampelliljor i krukor på fönsterbrädet och en enorm salviabuske. Fikonträdet i hörnet producerar nog inga fikon, men räcker ända upp till takkanten. I mitten av gräsmattan står en japansk lönn, som planterades när Annicas farbror dog för några år sen. Det var han som först köpte huset, och nu ligger han begravd på kyrkogården uppe på kullen. Vi var där och lämnade en växt, en stor nejlika med rosa blommor. Stönade och svettades hela vägen uppför den branta backen, med förvånansvärt lite skugga med tanke på alla träd omkring oss. Utsikten där uppe var magisk, och kyrkogården gammal. Många unga från första världskriget låg begravda där uppe, längs kanterna. På andra sidan häcken kunde man se minst ett par mil bort, till nästa högre kulle.

Fälten utanför byn skiftade mellan grönt, gult och brunt. Rapsen stod i full blom, och åkte man med bilen från den närliggande lilla staden, kunde man se byn bakom ett täcke av gula blommor. Bleka stenhus i konstiga vinklar, och längst upp på kullen en kantig och vacker kyrka. På en liten, smal avfartsväg mitt i byn ligger huset. Huset och ladan, som är ganska nyrenoverad och har en pool på bottenplan. När jag frågade om taket var original fick jag veta att det fraktades dit från en annan lada, men det hade lika gärna kunnat sitta där från början. Tjocka träbjälkar och vacker struktur. Handgjort, säkert uråldrigt. Och så vackert ihop med den blekgrå stenen som skiftar i beige.

Vi pratar om att åka tillbaka. Åka nästan varje år, om så för några dagar. Hälsa på, ta hand om huset. Påta lite i trädgården kanske. Njuta av den franska, lugna livsstilen och äta god mat.
Åka tillbaka. Som jag vill det. Helst av allt redan i år. Men i alla fall kanske nästa.

När jag gått igenom alla bilder lägger jag upp mer detaljerade inlägg, kanske en liten mini-guide till Paris. Men just nu vill jag bara stanna i minnet av detta underbara lilla hus, mitt på franska landsbygden, och hur mycket jag vill tillbaka just dit.