När vi var hemma i Falkenberg läste jag mer än vanligt igen. Tyvärr packade jag bara ner en tunn bok hemifrån. Det resulterade i att den snabbt blev utläst och lämnade ett litet tomrum. Som tur är, så har Erics mamma ett urval av böcker i bokhyllorna hon också! Så efter lite rådfrågning fick jag en bok som hon beskrev med orden ”en bok med lite sagokänsla som öppnar ens ögon för andra sätt att se på saker”, men också som en bok hon aldrig skulle läst om hon inte fått den rekommenderad till sig.

Boken heter Konsten att höra hjärtslag, och är skriven av Jan-Philipp Sendker. Den handlar om en twenty-something tjej i New York som undrar var hennes pappa tog vägen, när han spårlöst försvann fyra år tidigare. När hon hittar ett gammalt brev han skrivit med en adress till en stad i Burma, följer hon efter honom dit för att leta efter honom. På baksidan står det såhär:

”Spåren efter honom slutar i Bangkok. Varför har han, en framgångsrik New York-advokat, lyckligt gift och med två vuxna barn, gett sig iväg utan förklaring?
Fyra år senare hittar hustrun ett kärleksbrev, som aldrig postats, från honom till en okänd kvinna med adress i Burma. Hos dottern Julia tänds åter hoppet och hon bestämmer sig för att söka upp kvinnan i brevet. Kanske finns förklaringen till faderns försvinnande där och kanske kan hon få träffa honom igen.
När Julia reser till den lilla byn bland bergen i Burma hamnar hon i en främmande värld. I byns tehus möts hon av en märklig man och hon förstår att hon är väntad. Fascinerad lyssnar Julia till hans berättelse om umbäranden och kamp. Om den blinde pojken och flickan med de missbildade fötterna. Om det som står skrivet i stjärnorna och om en kärlek som övervinner allt.”

Men det jag finner vackrast i den här boken, som verkligen känns lite som en saga i verklighetsformat, är beskrivningarna av blindheten. Det är det som öppnar mina ögon, och när jag läser den här boken slutar jag nästan att titta på saker, och lyssnar på dem i stället. Det är svårt att förklara riktigt utan att förstöra lite av boken, men den gav ett starkt intryck.

Boken i sig är på ungefär 330 sidor, och det känns väldigt lagom. Den har en tydlig början och ett tydligt slut, och allt där emellan går upp och ner som en berg-och-dal-bana. Ibland glömmer jag att jag läser det som Julia lyssnar på, berättelsen om den blinde pojken, och bara ibland får vi avbrott där vi får läsa om hennes känslor. Jag sugs in i boken och vill inte sluta läsa, vill veta hur det går för honom.

För mig tog det tre-fyra dagar att läsa ut boken. Detta varvades med många andra aktiviteter, och mest läste jag på morgonen till mina frukostmackor, och på kvällen på altanen under en filt när solen försvann bakom träden. Bara på ett fåtal ställen behövde jag läsa om någon mening, men i stort är den så otroligt välskriven att jag inte ville lägga ner den.

Vem tror jag att den passar då? Alla, egentligen. Den är skriven på ett väldigt vackert sätt, verkligen som en saga, och tar upp ämnen som jag tror att de flesta behöver läsa mer av. Jag tror att de flesta behöver det här perspektivet i sitt liv. Och precis som min svärmor, så är det här en bok jag aldrig skulle läst utan att få den rekommenderad. Därför gör jag det nu! Rekommenderar alla att läsa den, helt enkelt. Trots att det inte är något man annars skulle tro att man var intresserad av.

Vilken är den bästa boken du har läst i sommar? Jag tar tacksamt emot alla boktips jag kan få, nu när jag äntligen har börjat läsa igen.