Hur börjar man igen? Med att skriva när man inte skrivit på flera veckor? När man inser att ens senaste inlägg handlade om något som för många var en total katastrof, men som egentligen inte påverkade en själv särskilt mycket, såhär i efterhand?

Jag får börja såhär. Med en mängd frågor och en mängd tankar. För nu börjar min sista praktikvecka, om 40 minuter ska jag vara där för min sista måndag, och imorgon en halvtimme tidigare för min sista tisdag, och så vidare fram till fredag. För på fredag har vi skolgrejer som ska göras, och då behöver vi inte vara ute på förskola först. Får inte ens.

Jag har roligt på jobbet. Det är givande, framförallt att jobba med små barn i alla åldrar. Det är sån skillnad på ettåringar och femåringar, till exempel. Men får en helt annan närhet av de minsta, som behöver sitta i knät ibland och så, medan man får en annan sorts stimulans av sin intelligens av de äldre barnen. Man kan prata med dem, de frågar roliga frågor och har roliga svar på ens egna frågor. Det är så otroligt givande att vara på förskolan, helt enkelt!

Men jag blir också trött. Otroligt trött och närapå utmattad vissa dagar. Kommer hem och lägger mig i soffan och orkar inte göra nästan någonting på hela kvällen, och somnar tidigt av ren trötthet. Det är så många intryck som ska in samtidigt, så mycket som händer, så många barn runt omkring en och så mycket information och rutiner som ska in i skallen.

Jag känner mig lite som den här bilden. För visst ser det ut som att man ska börja snurra ner i blomhavet? Att allting blir lite suddigt och att man liksom följer virveln med blicken? Så känner jag mig ibland. Som att allting snurrar och jag inte riktigt får luft. Det är som en sorts ångest som jag inte riktigt haft förut, och jag vet inte varför. Men jag har listat ut att jag tror det blir bättre när jag jobbar själv sen. Med egen avdelning, egna kollegor, andra barn som jag har en egen relation till året runt och med föräldrar som känner mig och vet hur jag jobbar.

För jag tror att det blir annorlunda när man får sina egna rutiner, och inte tar över någon annans. Det är inte nödvändigtvis så att rutinerna jag nu behöver gå efter passar mig särskilt bra över huvud taget. Eller de gör inte det. Framförallt inte nu när jag är van vid helt andra rutiner.

Men nu får jag skynda mig igen. Bussen går om 10 minuter, så det är snart dags att springa igen. Vi hörs snart igen, det lovar jag. Nu har jag liksom brutit förtrollningen, och bloggat igen. Nu är det inte lika svårt längre. Kram på er!